Chalmers Sångkör hör till de flitigaste seglarna på Britta och gav sig nyligen ut på sin 9:e segling. Vi har varit med ända sedan sommaren 1996 då vi hade förmånen att få premiärsätta alla sju segel på det då alldeles nybyggda skeppet. Seglingarna har med åren blivit än mer populära och i år vidgade vi vyerna något genom att även bjuda in medlemmar ur West Coast Jitterbugs, en swingdansklubb från Göteborg. Britta fylldes till bristningsgränsen med sång- och dansfolk och vi fick nyttja hängkojerna ombord för att hysa den 37 man starka besättningen.

De senaste årens rutt Göteborg-Danmark-Norge-Strömstad-Uddevalla blev i år modifierad utav hårda västvindar som blåste oss på Skagerak. Vi kunde således inte ge oss av västerut mot vare sig Danmark eller Norge utan utforskade istället den oändliga västsvenska arkipelagon. Vädret bjöd upp till tuff segling med dagliga vindstyrkor runt 10-20 m/s och vi fick sannerligen jobba för brödfödan ombord. Men många chanser gavs ändå till havsbad, solbad och annat spex.

Våra vänner jitterbuggdansarna kände då och då för att ta sig en svängom på däck eller kaj och i Hafstenssund lyckades vi fixa ström till bandspelaren så det dansades på bryggan till sen timma. Hafstenssundborna stod publik och det swingades och buggades och den blandade besättningen visade upp oanade färdigheter i både Charleston och Jitterbug Stroll.

Till sjöss kunde vi dock inte försörja bandaren med elström varför vi i kören istället fick stämma upp i rediga swinglåtar som improviserades allt eftersom paren virvlade omkring oss. Den som kan dansa på ett sluttande däck i sjögång utan att trampa sin partner på tårna klarar troligtvis det mesta!

Mellan sjöslagen fick vi även tid att prova på andra hyss; vid ett tillfälle kom vi på en kul övning med med sopkvastar. Förste man började sopa; swoosh, swoosh, swoosh. Näste man begynte små korta sopdrag och slog dammet ur borsten mellan varje svep; swish, knack, swish, knack, swish, knack. En tredje man anslöt till den sopande skaran med lååånga drag och lyckades lägga kvastskaftet i däcket efter vartannat drag; swooosh, swooosh, kläpp!, swoosh, swoosh, kläpp! Resultatet blev inte oväntat en öronbedövande kakafoni med storartad rytmik; swoosh, swish, knack, kläpp, swoosh, swish, knack, kläpp! Fler och fler anslöt till den sopande skaran och de som inte hade sopkvastar bidrog istället med flerstämmig sång. Förbiseglande fartyg kunde höra en rejält rivig snapsvisa ackompanjerad av en hisnande rytmsektion och däcket blev dessutom ordentligt rent på kuppen.

Minnena från veckan är många och en del kan vara av intresse för kommande besättningar, som att man måste ligga långt söderut vid den nybyggda skutkajen i Gullholmen eftersom det är runt 3 meter djupt i norra ändan och man annars står med aktern i bottendyn. I Hafstenssund hittade vi en otroligt smal och djup klippskreva, Målarklôva, genom vilken man finner en genväg till badplatsen i sundets södra ände. Måste upplevas! Vem visste förresten att Britta är utrustad med Lesley? Prova att sjunga in i de roterande luftintagen och se - vi har byggt oss en hammondorgel!

En natt spenderades i naturhamn på Stora Bornö i Gullmarsfjorden, där vi spelade och sjöng på berget till sen timma. Allt från Scarborough Fair till Glimmande nymf avverkades ackompanjerat av två gitarrer och ett glas whiskey. Solen lade sig tillrätta i nordväst och det var med trevande händer som man i mörkret återvände till sin koj den natten.

Under vår vecka visade sommaren oss sin allra bästa sida med friska vindar och envis sol så att alla fick sin beskärda del färg på näsan och ett par rejäla sjöben med sig hem. Först flera dagar efter seglingen började marken kännas stabil igen och man kunde åter stå utan stöd och vänta på bussen.

Det är alltid svårt att skiljas från det härliga gänget när veckan är över och man plötsligt står där på kajen, redan längtandes till nästa års eskapader och äventyr. Insamlandet av foton pågår alltjämt och de dyker upp på webben i den takt de strömmar in. Titta, minns, och häng på nästa år igen. Vi ses!